Förklara komplicerade saker så att folk förstår

När du vill förklara något komplext så finns det ett verktyg som är mer kraftfullt än data.

Jag sitter i bilen och har min dotter Nora och hennes kompis i baksätet. Vi är på väg till ett glasskafé och tjejerna fantiserar om alla glassar de ska prova. Det börjar med choklad och jordgubbe, och landar till slut i chips- och ostbågsglass. Sen skrattar de hejdlöst, vilket smittar av sig på mig i framsätet.

Men plötsligt blir de ledsna.

“Åh nej”, stönar dom i kör.

De har fått syn på ett kalhygge och konstaterar att någon har förstört skogen.

“Det är inte bra, för fröken har sagt att träd faktiskt gör syre så att vi kan andas”.

Det blir tyst en kort stund, sedan tittar kompisen på mig och frågar: ”Men, hur gör träd syre egentligen?”.

Reflexmässigt svarar jag:

“Jo förstår du, alla växter har ett ämne som heter klorofyll, som gör om solljus, koldioxid och vatten till syre…”.

Och precis där ser jag i backspegeln att de slutar lyssna.

Här hade jag ett ypperligt tillfälle att ge dem lite nya insikter om världen, och så pratar jag flera kilometer ovanför deras huvuden.

Attans också! Här hade jag ett ypperligt tillfälle att ge dem lite nya insikter om världen, och så pratar jag flera kilometer ovanför deras huvuden.

Hur fasen räddar jag det här?

Då mindes jag en sak jag läst för länge sedan om en person som lyckades få en ny och främmande sak att kännas mer bekant.

På 80-talet började hip-hop långsamt bli populärt i USA, med artister som Beastie Boys, Public Enemy och Run-DMC.

Men radiostationerna vägrade att spela hip-hop, eftersom de inte tyckte att det var musik. Och därför gick spridningen av musikstilen långsamt.

Bandet Run-DMC hade en smart producent som heter Rick Rubin. Han insåg att folk helt enkelt inte förstod hip-hop, men hade samtidigt på känn att Run-DMC skulle bli populära om han bara kunde få ut deras låtar till en större publik. Och för att lyckas med det behövde han få radiostationerna att spela bandets plattor.

Då får han en snilleblixt.

Rubin tänker att om han kopplar ihop de två grupperna i en välbekant låt så kanske folk kommer fatta den nya musikstilen

Han övertalar Aerosmith och Run-DMC att tillsammans göra en nyinspelning av Aerosmith’s låt “Walk this way”. Tio år tidigare hade den låten varit en stor hit som ingen missat. Rubin tänker att om han kopplar ihop de två grupperna i en välbekant låt så kanske folk kommer fatta den nya musikstilen och då kanske radiostationerna mjuknar.

Låten släppts och blir snabbt en hit som spelas flitigt på radio. Den blir till och med mer populär än originallåten. Så Run-DMC slår igenom brett, men låten hjälper också Aerosmith, som inte lyckats så bra senaste åren, att göra en rungande comeback.

Så vad är det som händer här egentligen?

Jo, hip-hop är en ny och “konstig” musikstil som folk inte fattar. Men Rubin skapar en bro mellan den obekanta hip-hopen och det bekanta rocken, och hjälper oss att “förstå” musiken. På ett sätt kan man säga att Rubin har klurat ut vilket språk vi andra pratar och anpassat sig efter det.

Det är som att han har förklarat fotosyntesen för en åttaåring genom att använda ett vokabulär som hon redan förstår. Och det är därför liknelser, analogier och metaforer är så kraftfulla när vi ska förklara nya eller komplicerade saker på ett enkelt sätt.

Du berättar en story om en helt annan grej, som principiellt är samma sak och illustrerar din poäng.

Det är ungefär så här som ”storytelling” funkar. Du vill förklara något komplicerat eller övertyga någon om en sak, så du berättar en story om en helt annan grej, som principiellt är samma sak och illustrerar din poäng.

Steve Jobs var en mästare på det här. När han intervjuades av journalisten Robert Cringely 1996 så fick han frågan hur det går till att skapa riktigt fantastiska produkter.

Han skulle kunnat berätta om hur designarbetet går till eller hur många megabyte ramminne de stoppade i sina datorer. Men istället berättar Steve en historia från sin barndom som lite förkortat låter ungefär så här:

På min gata bodde en läskig gammal man som jag klippte gräset åt för att tjäna extra fickpengar. En gång sa mannen att “häng med här så ska jag visa dig en grej”.

Så jag följde med in i garaget och den gamla mannen plockar fram en dammig stentumlare som ser ut ungefär som en cementblandare. Sedan tar han med mig ut på bakgården och hämtar några helt vanliga fula stenbumlingar som vi slänger in i tumlaren tillsammans med lite vatten och grus. Han stänger locket och sätter igång tumlaren som skramlar och för ett himla oväsen, och ber mig komma tillbaks i morgon.

När jag kommer dit nästa dag stänger vi av tumlaren och mannen plockar ut några fantastiskt vackra och polerade stenar.

Så helt vanliga stenar som krockade in i varandra och samtidigt skapade lite friktion och oväsen, kom ut som vackert polerade stenar. Och det där har alltid varit min metafor för ett team som jobbar hårt för något de är passionerade för. Teamets medlemmar krockar in i varandra, argumenterar, bråkar, och kanske skriker lite. Och genom att arbeta ihop så polerar de varandra och sina idéer, och det som kommer ut är vackert polerade stenar.

Fantastiska resultat kan inte uppnås utan friktion.

När jag hörde Steve berätta den där historien första gången så insåg jag att konflikter mellan människor ibland är något bra, kanske till och med nödvändiga Och jag kände överseende med att han - enligt ryktet - drev på sina medarbetare på ett nästan omänskligt vis, eftersom fantastiska resultat inte kan uppnås utan friktion.

Berättelser hjälper oss lösa problem

Berättelser och liknelser är också ovärderliga verktyg i problemlösning. Det upptäckte en forskare som heter Carl Dunker redan på 1940-talet.

Dunker lade märke till att framstående forskare ofta beskriver sina viktigaste insikter med hjälp av liknelser, eller analogier, och han ville mäta hur stor betydelse analogiskt tänkande hade för problemlösning.

Han formulerade ett problem som fritt översatt låter ungefär så här:

Tänk att du är en läkare som ska rädda en patient med en tumör i magen. Det går inte att operera ut tumören, men om den inte förstörs så kommer patienten att dö. Det finns en strålbehandling som kan förstöra tumören, men för att det ska funka måste strålningens effekt vara så hög att den friska vävnaden som strålarna passerar också kommer att dö. Vid lägre strålningseffekt skadas inte den friska vävnaden, men den effekten räcker inte för att döda tumören.

Hur kan du göra för att stråla bort tumören utan att döda den friska vävnaden?

Tio procent av testpersonerna lyckades hitta rätt lösning.

Fundera på det här problemet en stund och se ifall du kan lösa det. I Dunkers studie så lyckades tio procent av testpersonerna hitta rätt lösning.

De som inte lyckades fick läsa den här berättelsen:

”I en liten by började ett hus brinna och folket i grannskapet hjälptes åt för att försöka släcka branden. De bildade en kedja mellan huset och en närliggande sjö och skickade hinkar med vatten till en person som kastade vattnet på elden. Men vattnet hade nästan ingen effekt.

När brandkåren kom dit skrek insatsledaren ”Stopp! Alla tar en varsin hink och hämtar vatten som ni tar med till huset”. De gjorde som han sa, placerade sig i en ring runt huset och sen slängde alla vattnet i sina hinkar på huset samtidigt. Då dämpades elden avsevärt, och efter några gånger till hade branden släckts.

Efter att ha läst den här berättelsen kunde ytterligare 20% av testpersonerna lösa tumörproblemet.

De 70% som inte kom på någon lösning fick läsa ytterligare en berättelse:

”I ett litet land hade en elak diktator låst in sig i ett fort för att skydda sig mot en armé av soldater som ville avsätta honom från tronen. Generalen som ledde armén hade tillräckligt med soldater för att inta fortet, men problemet var att marken kring fortet var minerad. För att inte utlösa minorna tvingades soldaterna rycka fram i små grupper, så det var en enkel match för vakterna i fortet att skjuta ner anfallarna. Då bytte generalen strategi. Han beordrade alla soldater att sprida ut sig runt fortet i små grupper och på hans signal ryckte alla fram samtidigt mot fortets port. Därifrån lyckades de inta fortet och avsätta diktatorn”.

Med den här berättelsen färskt i minnet kunde totalt hälften av alla tespersoner lösa tumörproblemet.

Med den här berättelsen färskt i minnet kunde totalt hälften av alla tespersoner lösa tumörproblemet. De som ändå inte hittade en lösning fick instruktioner om att använda det som händer i båda de här berättelserna som inspiration för hur de skulle kunna stråla bort tumören. Det resulterade i att 80% av alla testpersoner insåg att lösningen var att stråla tumören med flera strålar av lägre energi.

Det här experimentet har sedan upprepats flera gånger av andra forskare, som fått samma resultat.

Liknelser har alltså förmågan att förklara komplexa saker och ge oss insikter som kan hjälpa oss lösa problem. Genom att tänka på hur något liknande fungerar får vi en principiell förståelse som hjälper oss tänka i nya banor.

Tillbaka i bilen, på väg till glasskafét gör jag ett nytt försök att förklara fotosyntesen för flickorna.

”Träd är som människor, fast tvärtom”.

”Träd är som människor, fast tvärtom”.

”Va?”

”Jo, ni äter ju mat och dricker vatten och andas syre för att kunna överleva.

”Jaaa”.

”Sen kissar ni ut vattnet som kroppen inte använder”.

”Mmmm”

”Och bajsar ut det som blir kvar när magen har sugit upp all näring ur maten”.

”Jo”.

”Träden äter och dricker näring och vatten som finns i marken OCH solljus. Och istället för att andas syre, så andas de in koldioxid. Sen bajsar de ut syre.

”Jag har aldrig sett ett träd bajsa”.

---

Om författaren

Robert Rundberget har arbetat som journalist, copywriter och kommunikatör sedan 2001.

Han är kroniskt nyfiken och vill hjälpa företag som gör gott i världen att kommunicera tydligare och mer minnesvärt med hjälp av berättelser från verkligheten. Sedan 2018 driver han Kontento AB i Karlstad, med fokus på storytelling och content marketing som utgår ifrån empati för kunden.

---

Du kanske också gillar…